Jag gick på konserten, innan det har börjat så känner jag hur jag är snurrig,törstig och mitt huvud värker, Roky kommer in ca tjugo över nio, han är strålande glad, orkar inte dra hela storyn om hans liv nu men jag kan berätta att han inte mått speciellt bra efter elchockerna och psykbehnadlingen han gick igenom på slutet av 60 talet /början av 70, han har varit borta från musik scenen i mer eller mindre trettio år med undan tag av diverse skivsläpp.
Den kärlek och energi som publiken förmedlar till Roky i kväll gör mig ett tag så förbannat gripen att jag börja gråta, på fullt allvar, inte bara att det rinner en tår, jag står och hulkar, gömmer mig lite så inte Geten ska se mig.
Kompbandet är kasst, gittaristen ser ut som Sven Erik Magnusson, trummisen ser ut som reportern i hiphip, basisten ser ut som nån som jobbar på svt24, men vem bryr sig? Roky står på scen, han sjunger och är glad, han drar alla klassiker ( kanske inte alla)
Man märker att Roky är härjad av alla år av vansinne, han har en flaska gatorade på scen som han trots ihärdiga försök bara får ut några centeliter ur.
Efter konserten står jag och väntar på Geten, han dyker inte upp, jag går ner mot Stureplan, vid baksidan av Nalen står en bil och väntar, jag slänger en snabb blick, det är fan Roky som går med skakiga steg mot bilen, jag blir stel, helt nykter och lite febrig,jag tar mod till mig och ropar "You were great tonight" Roky hör mig inte, hans assistent ropar "Thaks", dom hoppar in och kör i väg, jag går ner mot 55ans buss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar