Färjeresenärerna.

Härom dagen när jag klev på tunnelbanan vid Karlaplan på väg hem så möttes jag av en fruktansvärd syn.
Ett tjugotal människor som jag efter en sekund hade räknat ut skulle åka med färjan från Värtahamnen.
Nu kanske ni tänker "jasså var det svennar med träningsoveraller?" både ja och nej kära vänner både ja och nej, framför mig står ett gäng individer med Metallica, Iron Maiden och tribal t-shirts, de har tatueringar med machomotiv, torshammarna blänker där dom dinglar på deras ölnedspillda magar.
Kan de vara så att det här är den nya träningsoverallen?
Bland ungdomarna så ser jag två tjejer, de säger inget men de har samma utstyrsel.
Det är trångt i tunnebanevagnen, jag glider in och hittar den enda lediga kvadratmetern där jag kan stå.
Då kommer en av dessa unga män emot mig, han är stor ( inte på det sättet jag är stor, jag är två meter lång och två meter bred) han påminner lite om en farmarbiff med två tändstickor till ben.
Han stinker öl och svett, hans ögon är glansiga på samma sätt som pojken som lirar banjo i sista färdens.Eftersom tunnelbanevagnen är fullpackad så kan jag inte flytta på mig, men den unge mannen pressar sig emot mig och försöker säga något, jag hör inte för att jag har Soulwaxs i love techno i hörlurarna på högsta volym.
När han har puffat och pratat med mig i kanske tio sekunder så vänder jag upp huvudet och ger honom blicken, den där "du jag är jävligt less, mina ringar under ögonen är svartare än dina och du kommer aldrig att komma förbi mig om du så klär av både dig och mig naken och smörjer in oss med smör och försöker glida".
Han sänker huvudet och drar sig tillbaka.
Soluwax dunkar i huvudet, matkassarna skär in i händerna, vid Gärdet stiger hela gänget av och jag sätter mig ner, sätena luktar öl.