Caroline Hainer intervjuar Klubb Röv.

 

 

 

När Björn Olsson drog igång Klubb Röv tidigare i år hade han ingen tanke på att över åttahundra personer skulle planera att dyka upp. Men så blev det. Suget efter snuskiga låtar och skränig musik i vad Björn refererar till som ”i könsrockens tecken” tycks större än man någonsin kunnat ana.

Och kanske är det klubbens enkla könsrocksfilosofi som ligger bakom detta?
 – Ska man starta en podcast om franska filosofer eller skriva långa blogginlägg om heminredning? Fuck that, könsrockklubb är jävligt mycket roligare, förklarar Björn Olsson med en axelryckning.

Definitionen av könsrock är heller inte särskilt knepig. Musikgenren är besläktad med punken och texterna handlar övervägande om sexualitet kontroversiella och tabubelagda ämnen. Könsord förekommer. 

– Det handlar mycket om ett långfinger till allt, sammanfattar Björn Olsson som skulle kalla sitt könsrocksband för Pille Pill, om han hade ett.

 På fredag intar Klubb Röv Södra teatern för andra gången. Konceptet är detsamma som tidigare (könsrock och ”bra ös”) och Björn kommer att spela tillsammans med Mathilda som han valt ut bland många sökande.

– Jag är gammal, jag behöver en Robin, förklarar Björn.
Förra gången lirade Mathilda några låtar och jag gillade vad jag såg. Hon har ett driv och en glöd. Jag såg en ung Mattias Dahlström i henne.

Mathilda är väl bevandrad inom könsrocken. Hon lyssnade på Onkel Kånkel och Eddie Meduza i smyg i tidiga tonåren och skulle döpa sitt eget könsrocksband till Sammet och Sekret om hon bildade ett. Hon har funderat mycket på musikgenrens roll idag. 

– Jag har väl slagits med tanken om sexism inom genren. Vi kvinnor blir dock utsatta för betydligt värre sexism dagligen, men med könsrocken kan jag själv välja när, hur, var och med vem jag vill lyssna, samt att jag alltid har upplevt en viss ironi och framför allt humor i musiken. Sedan finns det ju skit inom alla genrer och de låtar som vi inte tycker är okej spelas helt enkelt inte.

Att musiken också är infantil är ingenting hon sticker under stol med. – Könsrocken är infantil, bland många saker. Men den kan också vara grov, igenkännande och framför allt väldigt, väldigt rolig. Vi fick en gång frågan om varför könsrocken inte är socialt accepterad. I efterhand har jag tänkt att, om "gangsta"-hip hopen är socialt accepterad, där texterna kan vara betydligt mer sexistiska och grova, varför skulle då inte könsrocken kunna få vara det?

Caroline Hainer är journalist och författare. Hennes andra roman Åsneprinsen kommer ut 11 april. Hon skriver ofta om populärkultur på TVdags.se